Tjernobyl I
(11 maj 1986)
Vår utan glädje
Trots kärt vårarbete
starar, duvor, svalor
finns ingen vårglädje
sinnet är tungt och ledset
Det radioaktiva molnet
har nått oss
Den höga Nord
är farlig
och inte hjälper det
att vara varlig
Tre par pojkögon
väntar på svar
Inte är det farligt far?
Är det någon idé
att så veten?
kanske blir den giftig
kan hönsen äta gräset,
finns strontium i äggen?
De små lammen äter av
radioaktivt gräs
vad ont har de gjort?
Sorg och ilska blandas
till overksamhet
Känslorna rasar
mot kärnkraftshökarna som
ljugit så fräckt
och alla de politiska trixen
Hade det hjälpt
att offra
ändå mer
av sitt privata liv?
Hade jag kanske
bara brunnit upp.
När det går upp för mig att
makteliten är så grym,
att hela Europas folk
ska få sin dos
innan cynismen avslöjas,
svindlar tanken
Öst och väst
hjälps åt att
att hålla tillbaka
sanningen om Tjernobyl
Vem kan njuta
av välfärd
som ska ge
cancer och
lidande i generationer?
Jag hoppas
bli stark igen
och kämpa som förut
Vi måste förhindra det
kollektiva självmordet.
Tjernobyl II
18 maj 1986)
Mardrömmen Tjernobyl
Staren sjunger i källarbjörken
lövträden står i sitt vackraste flor
Fågelsången lyfter stegen
över gårdsplanen
svalorna rutschar in i lagårn
Den ljuva våren går över
i nordisk försommar
Skapare väck oss ur
mardrömmen om Tjernobyl
låt den vara en hemsk dröm
– inte verklighet.
Tjernobyl III
(29 juni 1986)
Höskörd i Tjernobyls skugga
Ett strålande höväder
och doften av torkat hö
som i barndomens
varma sommarkvällar
Men vad finns i höet?
vad finns det i dammet
som räfsan rör upp
Vad tjänar gasmask
och skyddskläder
om allt är inpyrt
Är det förgiftat
får Fina det i sig
och vi genom mjölken
Kanske skulle inte
pojkarna vara
med i höskörden?
Vreden över politiker
och makthavare
är enorm
En enig utrikesnämnd
ska inte begära ett
öres ersättning från
Sovjet
som ska bygga 35 nya
kärnreaktorer till de
nuvarande 34
(men gnistan har kommit tillbaka)
Rune Lanestrand
Skrevs rakt upp och ner, spontant, i förtvivlan ”Tjernobylvåren” 1986 och låg sedan många år i byrålådan.
Rune Lanestrands blogg 
En meteorit kan man inte göra mycket åt. Jag ser ingen anledning att offra några alls när vi har ett val. Visst, vi kan vänja oss vid mycket skit, även strålning. Men, skadorna på vägen? De som ska offras när kärnkraftsanläggningarna går sönder/drabbas av katastrof/terrorism, ska det vara du? Jag? Våra barn? Lite DNA-förändringar som gör oss resistenta, är det dit vi verkligen vill? Att vi ska vänja oss vid gifterna/strålningen? Moder jord, människor och djur ”tål” mycket skit. Men, varför? För lite bekvämlighet och inte gynnade folket närmare, när man tänker efter. Vi kan väl låta djuren och naturen vara orörd även utan kärnkraftskatastrofer.
Nej, Sven-Olof, ditt resonemang är önsketänkande för att släta över katastrofen för att du är för kärnkraft. VI har nog med strålning från DU-bomber, känmvapenprovsprängningar, kärnkraftshaveri och radioaktivt avfall, och även annan strålning från mobilmaster och dyl. The winds are blowing. Jag ser inte fram emot den GMO-resistenta, strålningsresistenta varelse som kanske växer fram om några generationer, tillsammans med andra gifter i våra vattendrag, mat, hygienprodukter och luft. Det är inte att leka gud, det är att leka djävulen.
GillaGilla
Många gånger tror man att världen styrs med ondska, girighet och egoism – men oftast kan man konstatera att mycket av vad politici gör inte är annat än dumhet satt i system!!!
GillaGilla
Det gäller att göra realistiska riskbedömningar. En risk som det inte pratas mycket om är att en stor meteorit kan krocka med jordklotet. Det blir apokalyptiska följder för människorna. Astronomer säger att frågan inte är om en sådan katastrof kan inträffa utan frågan är när det händer. Visserligen handlar det sannolikt om en mycket lång tidsperiod dit. Men det är ingen som vet när det smäller.
TV-programmet ”Radioaktiva vargar” visar att din ”Mardröm Tjernobyl” inte stämmer. I varje fall inte för växter och djur som lever i den för människor förbjudna zonen. De har istället haft nytta av att människorna stängdes ute. Det har uppstått en natur med vilda djur och växter som får mig att tänka på paradiset innan människorna åt av kunskapens frukt och förökade sig över hela jorden. Den slutsats som jag drar är att vi egentligen inte behöver vara så rädda för radioaktiv strålning som du var i din mardröm. I varje fall tål djur och växter mer än vi har trott.
Människan kan gå vidare och bygga vindkraftverk och framför allt solkraftverk i öknarna så att kärnkraften så snart som möjligt kan stängas av. Om man bor långt från närmaste kärnkraftreaktor (säg 5 mil) tror jag att risken för att man dör i en meteoritkatastrof är större än att man dör av ett kärnkrafthaveri.
GillaGilla
Vår utan glädje – tyst vår – silent spring.
Ja, hur ska vi komma tillbaka till hälsa och livskraft, när experter runt om i hela världen säljer och upprätthåller motsatsen? Gör det något annat när de kommit i position att tala i större medier?
Vår girighet syns med blotta ögat. Strålningsdöden är osynlig och då kan man höja gränsvärdena och bli av med faran…
Är det inte rena dumskallar som tänker så?!
Världens vishet är dårskap…
GillaGilla