Såg i går i Uddevalla dokumentären, Tusen bitar, om Björn Afzelius.
Det var en mycket stark och gripande film. Hans stora engagemang för utsatta människor som kämpar för fred och frihet är framträdande i filmen som är skoningslöst utlämnande men samtidigt mänsklig som skildrar hela människan.
Han var oerhört populär av en bred publik samtidigt som han närmast förhånades både från vänster och höger. Ädelmarxisterna kritiserade honom för att han gillade country och även spelade dansmusik.
Kultursidornas fisförnäma musikrecensenter retade sig på honom för han var för ”enkel och folklig”. Han kom ju från landet. Troligen avundsjuka för att han var så enormt populär. Det är inte många som läser deras blodfattiga alster.
Många fina sånger. Här är en.
Jag anser att Björn Afzelius med sitt djup och sina nakna texter är en av våra största. Att han haft en så besvärlig barndom visste jag inte. Och att det präglade hela hans författarskap och återspeglades i många av hans sånger förstår jag nu efter att ha sett dokumentären.
Sången om frihet blir mer aktuell för var dag som går.
Rune Lanestrand
Instämmer till fullo.
GillaGilla
Afzelius sång till friheten, denna mulna, kalla, råa novembermorgon när åsiktskorridoren blir allt snävare, åsiktspoliserna allt mer högröstade och megabyråkratin i Bryssel håller på att kväva oss: https://sites.google.com/site/plugga24se/saanger/sng-till-friheten-av-bjrn-afzelius
GillaGilla