Detta Sverige vill jag fira!

Jag vill fira minnet av min barndoms Sverige. Innan hjulen hade börjat rulla så fort att vi människor inte längre hänger med. Då det lokala samhället fortfarande fungerade och man inte behövde shoppa för att få en kick. Det räckte att mellan rovgallring och höhässjning ta ett dopp i ån eller på kvällen cykla till Bergsjön och bada. Vi fick som barn jobba hårt när det var höskörd och andra anstider. Men vi hade väldigt kul också. Nästan varje kväll tränade vi fotbolll på Lanevallen eller i någon beteshage sedan vi skyfflat bort korukorna.
Då fanns två livsmedelsbutiker, en charkuterist och postboxar i väntrummet i Väne-Ryrs lilla järnvägsstationen. Där man kunde hämta ut paket med spännande saker från Clas Ohlson och tågen stannade. Man kunde t o m kliva på sovkupén direkt till Stockholm. I dag är allt detta historia. Tågen rusar förbi. Strax innan stationen revs målades huset om. Jag glömmer aldrig repliken från en gammal ärrad konduktör när han såg målarna: Då ska de nog fan riva kåken. Det dröjde bara ett halvår så var stationshuset borta. Lantbrevbäraren får inte längre, på grund av rånrisken, ha pengar med sig. Inte ens pensionen får brevbäraren längre ha med sig ut till bygdens pensionärer.
Jag vill fira den tid då man hjälptes åt, grannar emellan. Man gick tillsammans och tog upp potatis och tröskade. Från det senare ett fint minne. En familj råkade illa ut. Mannen i huset hade suttit och lagat säckar kvällen innan tröskningen. När han sedan på kvällen skulle gå ut i lagårn och strö för korna skulle han borsta av sig hackelsen. Då bar det sig så illa att han trasade sönder fingrarna på den stora stoppnålen som han hade fäst på rockslaget. Han fick resa till sjukhuset och få det sytt.
De tre-fyra granngårdarna som ingick i trösklaget tröskade åt familjen. Med exemplet vill jag visa att här också fanns ett socialt säkerhetsnät som fungerade mycket bättre för dessa små gårdar än dagens avbytare inom jordbruket. Som småbrukare inte har råd med. Det storskaliga har rivit sönder den trygga infrastruktur som av nödvändighet växt fram genom generationer. Den ”välsignade” stordriften och globaliseringen har tagit över. Ensamheten breder i dag också ut sig på landsbygden.
I dag är den vanliga bilden att en eller ett par sönderstressade unga jordbrukare arrenderar och sköter traktens jordbruk. Oftast med ren monokultur. T ex spannmål eller potatis.
Jag vill fira den tid då man hade tid att umgås och det var naturligt att hjälpas åt grannar emellan. Och det fanns fler ärliga politiker som tyckte om sitt land. Det var innan Sverige hade en tanke på att kriga ihop med NATO och USA och EU öppnade upp för östeuropeiska stöldligor som också härjar på landsbygden
Innan de globala GMO-företagen, kemiföretagen, lantbruksuniversitetet, Jordbruksverket, LRF, lantbrukskooperationen och agronomer börjat sin hjärntvätt och lyckats lurat bönderna att förgifta sina jordar som ger förorenade livsmedel. Innan var tredje elev i en skolklass blev allergisk, i någon form. I min skola i Lane-Ryr, på 50-talet, med ett 40-tal elever, fanns ingen som var allergisk.
Jag vill fira den tid då man bara behövde låsa ytterdörren till natten. Då äldre personer och handikappade inte riskerade att utsättas för oprovocerat våld. Innan gängbråken, innan elever tände på skolor eller tiden då lärare inte behövde vara rädda för sina elever.
Innan knivdåd, mord och våldtäkter blev dagliga inslag i nyheterna. Innan underhållningsvåldet i tv nått det oilidligas gräns och innan kvällstidningarnas löpsedlar spred sitt deprimerande budskap i varje nummer i varje vrå av landet.
Flaggan är hissad på Nyttorp. Den ska vaja för hopp om en framtid där vi gemensamt kan återupprätta den självtillit och gemenskap som fanns och det som var bra i min barndoms samhälle. Det går säkert om bara viljan finns.
Jag vill fira minnet av min barndoms Sverige. Innan hjulen hade börjat rulla så fort att vi människor inte längre hänger med. Då det lokala samhället fortfarande fungerade och man inte behövde shoppa för att få en kick. Det räckte att mellan rovgallring och höhässjning ta ett dopp i ån eller på kvällen cykla till Bergsjön och bada. Vi fick som barn jobba hårt när det var höskörd och andra anstider. Men vi hade väldigt kul också. Nästan varje kväll tränade vi fotbolll på Lanevallen eller i någon beteshage sedan vi skyfflat bort korukorna.
Då fanns två livsmedelsbutiker, en charkuterist och postboxar i väntrummet i Väne-Ryrs lilla järnvägsstationen. Där man kunde hämta ut paket med spännande saker från Clas Ohlson och tågen stannade. Man kunde t o m kliva på sovkupén direkt till Stockholm. I dag är allt detta historia. Tågen rusar förbi. Strax innan stationen revs målades huset om. Jag glömmer aldrig repliken från en gammal ärrad konduktör när han såg målarna: Då ska de nog fan riva kåken. Det dröjde bara ett halvår så var stationshuset borta. Lantbrevbäraren får inte längre, på grund av rånrisken, ha pengar med sig. Inte ens pensionen får brevbäraren längre ha med sig ut till bygdens pensionärer.
Jag vill fira den tid då man hjälptes åt, grannar emellan. Man gick tillsammans och tog upp potatis och tröskade. Från det senare ett fint minne. En familj råkade illa ut. Mannen i huset hade suttit och lagat säckar kvällen innan tröskningen. När han sedan på kvällen skulle gå ut i lagårn och strö för korna skulle han borsta av sig hackelsen. Då bar det sig så illa att han trasade sönder fingrarna på den stora stoppnålen som han hade fäst på rockslaget. Han fick resa till sjukhuset och få det sytt.
De tre-fyra granngårdarna som ingick i trösklaget tröskade åt familjen. Med exemplet vill jag visa att här också fanns ett socialt säkerhetsnät som fungerade mycket bättre för dessa små gårdar än dagens avbytare inom jordbruket. Som småbrukare inte har råd med. Det storskaliga har rivit sönder den trygga infrastruktur som av nödvändighet växt fram genom generationer. Den ”välsignade” stordriften och globaliseringen har tagit över. Ensamheten breder i dag också ut sig på landsbygden.
I dag är den vanliga bilden att en eller ett par sönderstressade unga jordbrukare arrenderar och sköter traktens jordbruk. Oftast med ren monokultur. T ex spannmål eller potatis.
Jag vill fira den tid då man hade tid att umgås och det var naturligt att hjälpas åt grannar emellan. Och det fanns fler ärliga politiker som tyckte om sitt land. Det var innan Sverige hade en tanke på att kriga ihop med NATO och USA och EU öppnade upp för östeuropeiska stöldligor som också härjar på landsbygden
Innan de globala GMO-företagen, kemiföretagen, lantbruksuniversitetet, Jordbruksverket, LRF, lantbrukskooperationen och agronomer börjat sin hjärntvätt och lyckats lurat bönderna att förgifta sina jordar som ger förorenade livsmedel. Innan var tredje elev i en skolklass blev allergisk, i någon form. I min skola i Lane-Ryr, på 50-talet, med ett 40-tal elever, fanns ingen som var allergisk.
Jag vill fira den tid då man bara behövde låsa ytterdörren till natten. Då äldre personer och handikappade inte riskerade att utsättas för oprovocerat våld. Innan gängbråken, innan elever tände på skolor eller tiden då lärare inte behövde vara rädda för sina elever.
Innan knivdåd, mord och våldtäkter blev dagliga inslag i nyheterna. Innan underhållningsvåldet i tv nått det olidligas gräns och innan kvällstidningarnas löpsedlar spred sitt deprimerande budskap i varje nummer i varje vrå av landet.
Flaggan är hissad på Nyttorp. Den ska vaja för hopp om en framtid där vi gemensamt kan återupprätta den självtillit och gemenskap som fanns och det som var bra i min barndoms samhälle. Det går säkert om bara viljan finns.  (Publicerat en gång tidigare. 2012)

Rune Lanestrand

 

 

One Response to Detta Sverige vill jag fira!

  1. Conny Lundberg skriver:

    Tack, Rune, för denna fina betraktelse! 🙂
    Tanken slår mig också att anledningen till det förakt och förtryck av äldre människor som existerar idag har att göra med att man absolut inte vill höra historier som den du nu publicerar utan man vill dölja den så mycket mer jordnära och naturliga livsstil som bygger på medmänsklighet och gemenskap för att istället kunna bygga upp en teknokratisk och omänsklig livsstil där storföretagen skall kunna dra in ännu mer vinster.
    En, ”den brända jordens” taktik, där man utplånar grunden för medmänsklighet och empati i sin jakt på större vinster för allt färre människor, någonting i stil med nazismens bokbränder.

    Men vi finns fortfarande kvar, alla vi som fortfarande kommer ihåg och alla de som vaknar upp inför det vansinne som pågår idag, i Sverige och stora delar av övriga världen.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: