Rune Lanestrands blogg

Varför talar ingen längre om fred och nedrustning? Är det av rädsla för att bli kallad Putin-vän? Jag har aldrig varit så rädd. Rädd för att vårt lilla land, som så länge klarat sig undan krigets fasor, håller på att dras in i en stormaktskonflikt som i värsta fall slutar med ett världskrig.
 Denna gång kommer vi inte undan. En anslutning till Nato kommer att göra Sverige till ett av de första angreppsmålen ifall det blir krig. Här ska trupper och vapen placeras, till och med kärnvapen lutar det åt. Våra svenska ungdomar ska skickas till fronten i Baltikum. Sverige kommer att bli en krigszon precis som Ukraina om man fortsätter den strategi som EU drivit i flera år utan framgång.
Stackars Ukraina sägs utkämpa ett krig för hela Europas frihet. Vapen och kapital skickas till Ukraina i ofattbara mängder. Hur länge till innan Ryssland känner sig tillräckligt trängda för att angripa andra länder i Europa. Är det ingen makthavare som kan se vart allt detta leder?

Så gott som alla svenska politiker har satt sig över demokratin, utnyttjat människors rädsla för att driva igenom ett medlemskap i Nato som de sedan länge planerat. Magdalena Andersson har svikit den långa kampen för fred som många kvinnor inte minst inom socialdemokratin drivit med framgång. De kämpade för nedrustning av kärnvapen och länge såg det ut som vi var på rätt väg.
Fram till i våras trodde jag att socialdemokraterna skulle vara en garanti för att Sverige skulle förbli alliansfritt. Vem minns inte Hultqvist försäkra att så länge han var försvarsminister var en anslutning till Nato otänkbar. Sen körde partiledningen över all opposition och hela svenska folket och drev igenom beslutet om Nato i all hast, utan tillräcklig tid för diskussion eller folkomröstning som borde varit en självklar sak i en så genomgripande förändring av vår säkerhet. Jens Stoltenberg (socialdemokrat och generalsekreterare i Nato) sade häromdagen på Rikskonferensen Folk och Försvar i Sälen att Sverige är tryggare nu tack vare att man ansökt om Natomedlemskap. Men jag har aldrig känt mig så otrygg.

Finns det inga inom socialdemokraterna som jobbar för fred längre? Har alla tystats av rädsla för att kallas Putin-vänner? Thage G Peterson, Pierre Schori? Det måste finnas en stor tyst majoritet som känner sig överkörda. Magdalena Anderssons popularitet hämtar hon på högerkanten. Det är klart att moderater m fl gillar hennes kappvändning.

Nu hörs bara vapenskrammel och upprustning. ”Tillsammans är vi starka”, påstår man. Det talas om hjältemod i Ukraina. Alla hejar på och skickar mera vapen. Mera dödande. In i återvändsgränden. Inga förhandlingar innan Ryssland är krossat. Så låter det.

Det är så tragiskt att se hur Ukrainas folk lider. Man frågar sig vad finns det till slut kvar att kämpa för? Ett traumatiserat folk och ett land i ruiner. Europas bördigaste jordar skövlade, förgiftade och minerade.  Frihet?  Till vad? När man förlorat sina käraste.

Finns det inte någon som kan dra i nödbromsen? Enklaste psykologiska insikt säger att den som trängs in i ett hörn biter. EU:s strategi går ut på att tvinga Putin till underkastelse. Det är att leka med elden om han är lika galen som det påstås. Han har flera gånger hotat att ta till kärnvapen.  Det kan han mycket väl göra om han blir tillräckligt trängd. Priset är för högt för att chansa. Finns det inte någon som kan dra i nödbromsen? Innan det är försent.

Kristina Lanestrand