SD blir Sveriges största parti

03 augusti 2015

skriver f d folkpartiriksdagsmannen Mauricio Rojas på ledarplats i  Svenska Dagbladet i dag. Rojas som är docent i ekonomisk historia motiverar sig påstående med att:
” Missnöjet bottnar inte i en gryende rasism eller främlingsfientlighet. Så har många velat hävda, men utan det minsta sakliga stöd. Vad som däremot är påfallande och väldokumenterat är en växande oro över en misslyckad integration, som kopplas ihop med en tilltagande segregation, utanförskap och otrygghet. Att det sammanfaller med en rekordstor invandring, tiggeriets utbredning och hundratals ungdomars medverkan i Islamiska statens terrorkrig gör inte saken mindre bekymmersam.
Att inte erkänna detta och istället ge sig på SD:s väljare, som om de vore obotliga rasister, är inte bara att skjuta på budbäraren utan manar fram en ännu starkare reaktion mot vad som uppfattas som ett verklighetsförnekande ”etablissemang”. Det är, kort sagt, inte bara dumt utan också kontraproduktiv.”
Jag förstår att Rojas med sin insikt inte ville vara kvar i folkpartiets riksdagsgrupp. Fp är kanske det parti som mest tillsammans med v, c och mp stämplat människors välbefogade oro, för utvecklingen i Sverige, som främlingsfintligt och rasistiskt.

Rune Lanestrand


Likvakan i Maramö

27 februari 2013

Alliansens möte i Maramö går till historien som en likvaka över centern och kd som riksdagspartier och en uppgiven borgerlig Allians. Även för att vara en likvaka var det en osedvanligt trist och ödslig tillställning. Borsett från Annie Lööf:s mekaniska leende som automatiskt går igång när en kamera står på så såg alla lika trötta och uppgivna ut. Inte ett leende eller en uppskattande blick på sina kollegor. De såg lika sura ut som om de nyss haft ett rejält gräl i den politiska familjen. Missmodet skar som en svetslåga genom tv-rutan.
När så de fyra partiledarna utan minsta entusiasm började läsa innantill och räkna upp en massa arbetsgrupper och vad partisekreterarna i detalj ska göra inför valet höll jag på att storkna. Endast min statsvetenskapliga nyfikenhet på hur banal och ointressant politiken är möjlig att framställa förhindrade mig att använda stoppknappen.
Jag var också nyfiken på hur lydmedia skulle reagera. Den uppfyllde med råge mina värsta farhågor. Några få lika inställsamma som ointressanta frågor från ”Tredje statsmakten” som i dag mer och mer framtonar som en väl integrerad del av makten. I stället för en granskande på allmänhetens villkor.
Likvakan kan därför utan överdrift också sägas omfatta de flesta i den stora hopen politiska reportrar som nickade och tog emot denna vattniga soppa utan minsta protester. Trots att det inte ens fanns en spik, inte ens en nubbe i soppan.
Likvakan i Maramö över centern och kristdemokraternas epok i riksdagen och Alliansens 8 år i Maramö är över. Nu väntar begravningen som är planerad äga rum i Maud Olofsson hemsocken i Västerbotten efter valet 2014.
Stureplanscenterns Fredrik Federley är nog den som åsamkat partiet störst skada. Här kan du läsa när han städade ut luder ur sin garderob. Medias kelgris Fredrik Federley framträdde i svt i går kväll och talade sig varm för surrogatmödrar. Där tappade centern ytterligare några tusen väljare. Riksdagsman Federley vädjade och sa att om man inte tillät surrogatmödrar så skulle man ”hindra alla barn som vill komma till oss”. Hur står det till i svalboet när man kan uttala sig på det sättet om ofödda barn? En annan lysande stjärna inom Stureplanscentern är Per Ankersjö som slår i ytterligare en spik i centerkistan när han kräver amnesti för alla papperslösa.
Rune Lanestrand
svd svd dn svd svd svd svd svd


Media utsåg ny centerledare

26 augusti 2011

Långt innan de glesnande leden av medlemmar i centerpartiet fick tillfälle att inom organisationen diskutera efterträdare till Maud Olofsson hade de stora medierna inte bara tagit fram tre kandidater utan också utsett Annie Lööf-Johansson till ny partiledare.
Varför är då Annie Lööf så populär bland de politiska reportrarna. Jo, Annie Lööf passar som handen i handsken på huvudstadens trendsättande innegäng av välbetalda politiska reportrar, politiska PR-byråer och kommentatorer.
Det är en mäktig skara som lever i symbios med de främsta makthavarna inom storföretag och toppolitiker. De både går deras ärenden och samtidigt håller efter alla som vågar ha lite egna idéer.
Ett annat bra exempel på vakthållningen är den tidigare nedsättande behandlingen av Miljöpartiet som upphörde när Wetterstrand och Eriksson ändrade sin inställning till EU, och partiet urvattnat sitt miljöengagemang. Då togs de till bröstet av de politiska kommentatorerna. Triumferande basunerade de stora tidningsdrakarna, radio och tv ut budskapet att Miljöpartiet har blivit ett ”riktigt Parti”
Annie Lööf har helt anpassat sitt budskap till trendsättarna; hon är positiv till utbyggd kärnkraft, Natomedlemsskap och svarade på svt:s utfrågning före valet att hon röstat ja till EMU men ändrat uppfattning och är nu emot EMU.
Lööf gillar svenska soldater i Afghanistan och JAS-plan i Libyen. Skolad i Sveriges mäktigaste propagandamaskin, Timbro förnekar Lööf centerns ursprung som småfolkets parti på landsbygden.
Hennes mediaanpassade politik är omåttligt populär bland de politiska kannstöparna i huvudstaden och vars politiska horisont sällan sträcker sig utanför tullarna.
Idéologiskt tillhör Lööf Stureplanscentern som strävar efter att ligga till höger om moderaterna. En fraktion som är lika politiskt slafsigt som populär bland de politiska trendsättarna i tv,radio och de stora rikstidningarna.
I själva verket har de flesta politiska kommentatorerna och reportrarna en bestämd politisk uppfattning som de kan torgföra utan att bli bemötta på sin upphöjda tron.
De identifierar sig med överheten och är inte längre tredje statsmakten. Ibland slinter tungan när de politiska kommentatorerna använder uttrycket ”Vi” utan att ens referera till en makthavare. De är själva makten. De borde utses i allmänna val eller i anges med partibeteckning.
Ett paradexempel på medias makt. Den 16 augusti 2011 samlades centerns medlemmar i göteborgsregionen för att fråga ut de tre c-kandidaterna, Anna-Karin Hatt, Annie Lööf, och Anders W Jonsson. Den senare har försökt komma in på banan genom att angripa KD:s familjepolitik. Något som osvikligt ger god publicitet. KD och Sverigedemokraterna är innegängets käraste hatobjekt.
Utfrågningen i Göteborg leddes av den mångårige politiske journalisten Willy Silberstein medan medlemmarna inte fick ställa frågor direkt till kandidaterna utan frågorna skulle gå genom Silberstein.
Inte ett kritiskt ord om att dessa tre kandidater, som media utvalt, är högst delaktiga i centerpartiets kräftgång och på väg att ramla ur riksdagen.
Sluta se de politiska journalisterna som objektiva bedömare. Nej betrakta dem som vilken politiker som helst. Jag vet, för jag har själv bred erfarenhet både som politiker och politisk redaktör.
Som mångårig f d centerpartist skulle jag önska att partistämman i september lanserar en egen kandidat som inte
har varit delaktig i Maud Olofssons självmordspolitik och som inte röstas fram bara för att de behagar medierna.
Willy Silberstein har varit seniorkonsult på den moderata PR-byrån Kreab som är inriktad på strategisk kommunikation. Kreab grundades 1970 som Kreativ Information AB i Stockholm av Jan-Erik Ander, Peje Emilsson och Peder Olin, alla med bakgrund inom Moderaterna.
Partiledningen lämnar inget år slumpen. Ingen kritik mot partiledningen släpps fram. Detta garanterar Willy Silberstein som leder och styr centerpartisternas stormöten i Göteborg, Trångsviken, Malmö och Stockholm. Med denna moderate seniorkonsult väntas inget nytt komma fram från dessa styrda och väl regisserade hallelujamöten.
På morgonen efter mötet i Trångsviken sitter Willy Silbersteins syster Margit Silberstein i svt:s morronsoffa och slår fast att Anne Lööf kommer att väljas på centerstämman i Åre.
Centerns 552 ombud kan gott bespara sig resan till Åre. Annie Lööf är redan vald av medierna. Samma medier som prisat centern för en öppen och demokratisk nomineringsprocess.
Rune Lanestrand
svd sr svt svd sr dn dn gp gp dn svd svt svt svt sr dn svd dn svd svt svt expr expr svd dn svt dn svd <a ab href=”http://www.dn.se/nyheter/politik/fyra-partier-under-riksdagssparren”>dn svd svt


Kristdemokraterna ömsar skinn

02 juli 2010

Kan bara konstatera att Kristdemokraterna likt ormen ömsar skinn. Precis som centern redan gjort. Att skämmas för sitt kristna ursprung eller för centerns del, småfolket och miljön, ger inget lyft.
Ska tilläggas att folkpartiet inte har något skinn alls. Och moderaterna har bekvämt tagit på sig kameleontens skinn som växlar mellan rött och blått och t o m lite grönt. Oppositionens har också problem med skinnömsning även om det gröna skinnet för närvarande tycks överväga.
De kristna värderingarna behövs mer än någonsin. (Då väjer Göran Hägglund för att undkomma drevet från de hedonistiska medierna.) Jag tänker då på vårt omistliga folkkristna arv som präglas av budskapet; allt vad i viljen människorna ska göra eder. Det ska ni ock göra dem. Så genialt, klokt och enkelt. Men ord som moral och etik avskys av forskare och den s k kultureliten som sätter en ära i att vara nihillistisk. Precis som Hasse och Tages pastor Jansson. Tyvärr har dessa båda fina artister, som vågade ta ställning och häckla överheten, inte fått många efterföljare. De som fínns står inte högt i kurs i tv-sofforna.
De fina budorde fick jag lära mig hemma, och i småskolan, som ettan och tvåan hette på den tiden.
Nu med tåg mot spelmansstämman i Delsbo som så politiskt inkorrekt, när kyrkbåtarna på Dellen anlänt, startar med gudstjänst i kyrkan.
Rune Lanestrand